På ett sätt känns det skönt att veta. Slippa hoppas, slippa undra. Men på ett annat sätt känns det som knivar i magen. Att det aldrig blir vi. Att det aldrig blir som det var. 

Det gör ont när hjärtat brister. 

Livet går vidare. Jag trivs på mitt nya jobb, jag har börjat springa för att rensa huvudet, jag försöker distrahera mig med saker att göra. På något konstigt sätt så går det. Mestadels. Ibland kommer knivhuggen igen men jag överlever dom. Det kommer att bli bättre. Jag har varit så ledsen så många gånger de senaste 2,5 månaderna över att han tog avstånd att jag knappt har några tårar kvar. De har ersatts med en tomhet. Men den tomheten kommer att bli mindre och mindre ju mer tiden går. Det måste den bli. För hur kan man vilja vara med någon som inte vill vara med en själv?