När vi stod och skålade in det nya året så trodde jag att det här året skulle bli så bra. Jag behövde att det skulle bli bra, efter alla motgångar förra året. Men nej. Det visade sig rätt fort att det skulle bli allt annat än bra.

Vi hade ett par bra dagar. Jättemysiga dagar och allt kändes sådär enkelt och bara skönt. Men nu har jag återigen trillat ner i det där svarta hålet och ljuset som tidigare fick mig att kämpa är längre bort än nånsin. Ni vet den känslan. Känslan av att kroppen bara vill fly. Hjärtat som slits itu och som försöker pumpa så hårt det kan för att man ska överleva. Taggtråden i magen som gnager och gnager, och som får dig att vilja kräkas om du ens tänker på mat. Ångesten som kommer smygande, tankarna som gör den ännu värre. För de jävla tankarna går inte att tysta ner. Och när natten kommer och man ska sova, känner man sig som den mest ensamma personen i hela världen. Sömn. Vad är det? Somna av utmattning för att vakna av taggtråden i magen två timmar senare. Ni som vet ni vet.

Hjärtesorg. Att prata konstant med en annan person, hela dagarna, varje dag. I 7 månader. Vad gör man när den andra plötsligt bestämmer sig för att ta avstånd? "Jag behöver tänka." Men jag då? Ska du sätta mig på paus tills du kommit på vad du vill? Låta mig hoppas. Hoppas att du vill ge det en till chans. För att en vacker dag krossa mig igen, och säga att du ger upp nu. 

Jag vet att livet går vidare. Det gör det alltid. Men love is pain och life is pain. En timme i taget. En dag i taget.