känslomässig bergochdalbana
Mina dagar går från att känna hopp ibland, till att bli ännu lite mer besviken än vad jag var innan. Det är så svårt att känna saker för en annan människa, för vad den andra vill är inte alltid samma som man själv vill. Man vrider nästan ut och in på sig själv för att den andra ska vilja. Vilja träffas. Vilja försöka igen. Ge det en till chans.
Jag vet inte hur länge jag orkar hoppas. Det äter upp mig inifrån och ovissheten är den som gör mest ont. Hur kan man inte veta om en annan är värd att kämpa för? Om det vi har är värt att kämpa för?
