jag tänkte lite såhär förut, att om han mår bra borde inte jag gå här och vara ledsen.. han springer numera på de evigt gröna ängarna och slipper lida. det gör ont och är tufft men man borde istället blicka framåt även fast det är svårt. vara glad över den tid vi fick tillsammans även om jag sett fram emot tiden som skulle komma också. finaste vännen, det som gör mest ont är att jag aldrig fick säga hej då. visst, man ska inte leva i förnekelse för man behöver trots allt få vara ledsen..
har inte så mycket att skriva förutom att jag känner mig tom. hjärnan fattar inte riktigt.

jag har solat hela dagen, från 11 till sena eftermiddagen, och bränt mig i ansiktet så ser ut som en kräfta. annars har jag nog fått fin färg! hoppas på lika fint väder framöver. godnatt!