Jag har levt på hoppet i 1,5 år. Det visade sig häromdagen att exakt allt varit en lögn. Det finns inte en enda sann sak som kommit ur hans mun. Hur man kan leva ett sånt dubbelliv är för mig helt obegripligt. Hur man kan vara i ett förhållande men ständigt ljuga för mig och säga det inte är någonting, fortsätta ha kontakt och träffa mig, veta om vilka känslor jag haft och spela på dom. Prata så mycket bakom hennes rygg till mig för att få mig att tro att det inte är något mellan dom. Allt för sin egen vinning. Manipulation. Psykopat. Att sitta och inte ha någon som helst ånger eller ångest att man spelat ett jävla spel med två tjejer som varit all about him. Att se på oss medan vi berättar vår sanning för varandra och höra honom säga "Du borde fattat jag inte ville vara med dig". Nej inte med henne heller tydligen. Kräk. Äckel. Jag är så ledsen att jag lagt så mycket tid, energi och känslor på den relationen. Allt har varit genuint från min sida och att då få höra sanningen från någon som blivit lika playad som mig är tufft. Säkert ännu tuffare för henne som sett sig i ett förhållande. Inget av det här varit på riktigt för honom. Ett spel. Ett skämt. Det kapitlet är avslutat nu. När jag åkte därifrån efter över 3 timmars prat stängde jag den dörren för gott. En sten har lossnat från mitt hjärta att äntligen få se sanningen men det sliter mig samtidigt itu att veta allt varit en lögn. 

Över 2 månader sen jag senast skrev. Om något är förändrat? Nej.. det pågår på samma sätt fortfarande. Jag här. Han där. Han med henne. Ibland med mig. Ställer mig samma fråga fortfarande. Hur länge ska det pågå? Hur länge ska hjärtat orka? 

I mars skrev jag senast om hur jag mådde. Det är 3 månader sedan. Tre hela månader och jag trodde att jag skulle slutat sakna honom nu. Men nej. Livet har fortsatt vara en berg och dalbana, och vi har fortsatt träffas då och då trots att jag fick veta i april att han träffade en annan. Varför gör jag så mot mig själv? Varför kan jag inte bara radera alla känslor och gå vidare? 

Kayo tog sitt sista cert i Borlänge i lördags och kan nu titulera sig Svensk lure coursing champion! 

Även om jag innerst inne vetat att det skulle sluta såhär, så känns det ändå som en käftsmäll när det väl kommer. Jag har hoppats i 2,5 månad på att den jag vill vara med ska få energi till att kämpa för oss två. Efter 9 månader ihop. Det hände aldrig. Istället fick jag beslutet om att vi skulle sluta träffas. 

Livet är märkligt. Det är som att jag fått tillbaka en del av mitt vanliga jag de senaste dagarna. För första gången sen innan jag blev sjuk i somras, har jag inte vilat på dagen de senaste 3 dagarna. Jag har varit igång med bakning, promenader, klippt mig, köpt hundmat, druckit kaffe i solen, åkt iväg med hundarna och låtit dom busa vid ån. Jag hoppas inte att det bara är det härliga vädret som fått mig att må bättre. Jag hoppas att det här håller i sig nu. 

I fredags skrev jag ett långt inlägg på Facebook om hur det är att vara sjuk i dagens Sverige och att kämpa för sin rätt mot försäkringskassan. Bara en stund senare hör en reporter från Expressen av sig och vill skriva en artikel om det jag varit med om. Sagt och gjort, igår morse publicerades den. Mycket kom inte med, men på det stora hela blev den helt okej. Och vilken respons jag fått! Mängder av människor har hört av sig för att stötta och peppa.